Relationskompetens - inför webbseminarium
Interpersonella relationer
Juul & Jensen (2010) menar att det finns två dimensioner inom samspelet mellan människor, dessa är innehållsdimension och processdimension. Innehållsdimensionen handlar om det vi gör tillsammans och det vi gör tillsammans och det vi pratar om och undervisar i, processdimensionen handlar om sättet vi gör det. Juul och Jensen menar på att det inte bara handlar om den pedagogiska metoden utan även om alla de fenomen som bidrar till att skapa samarbetets ton, stämning och atmosfär. Vad som då kan påverka är sådant som kroppsspråket, den indirekta kommunikationen, de uttryckta och undertryckta känslorna, och dagordningen. Juul och Jensen (2010) summerar processdimensionen som våra medvetna och omedvetna inre och yttre beteende.
så sammantaget handlar dessa två dimensioner om vad vi gör (innehållsdimension) och hur vi gör det (processdimensionen)
Ett ord som Juul och Jensen (2010) använder sig av är ordet interpersonella relationer, vilket då grundas i ordet interaktion. Interaktion beskrivs av dem som att det är korta, opersonliga utväxlingar. De skiljer ordet interaktion från ordet relationer - som de menar på innebär en långvarigt förhållande av en betydelsefull karaktär. De menar på att man också kan ha mer av en relation med ena föräldern och mer interaktion med den andra.
Juul och Jensen (2010) pratar också om symmetriska och asymmetriska relationer, där den symmetriska relationen är ett samspel mellan jämställda jämbördiga vuxna där båda är lika ansvariga för processens kvalitet och de konsekvenser den har för den enskilde och för gemenskapen. Den asymmetriska handlar om samspel mellan vuxna, där den ene har mer makt, eller representerar mer makt, än den andre, i detta samspel har den förste ett större ansvar för processens kvalitet och dess konsekvenser. Jag tolkar det som att Juul och Jensen menar på att i en relation mellan barn och vuxna så har de vuxen ansvar för samspelets kvalitet och de konsekvenser som uppstår, och ansvaret bör inte heller ligga på barnet då det kan ge dåliga konsekvenser som att barnet upplever dålig trivsel. Jag uppfattar också den interpersonella relationen mellan den vuxne pedagogen och föräldern som en asymmetriskt samspel, detta tolkar jag utifrån att pedagogen besitter mer makt än föräldern, och därför ligger det ansvaret på pedagogen att samspelets kvalitet blir så bra som möjligt, och om det av någon anledning inte blir det då tar ansvaret för att finna en lösning på det. Utifrån det jag läst av Juul och Jensen (2010) så tolkar jag det symmetriska samspelet som ett samspel som sker mellan kollegor på förskolan, de är mer likställda och jämbördiga vuxna. Det innebär då att de båda har lika stort ansvar för processens kvalitet och de konsekvenser som uppstår. Så för att få ett fungerande samspel inom arbetslaget så förstår jag det som att alla pedagoger får tag sitt ansvar för att få det att fungera, tänka till sig själv hur de kan göra för att bidra sitt bästa och att ha en god kommunikation med de andra kollegorna för att skapa en så bra arbetsmiljö som möjligt.
Relationskompetens
Juul och Jensen (2010) förtydligar begreppet relationskompetens som ett begrepp som bör inbegripa professionella relationer, där menar de att den ena parten är professionell och den andra parten är det inte. Detta på grund av att de tror att denna synpunkt är att den centrala kvaliteten i exempelvis föräldrar och far- och morföräldrars relationer till barn och barnbarn är irrationell, emotionell karaktär. Juul och Jensen (2010) menar på att det ställs annorlunda och större krav på pedagogers rationalitet, insikt och överblick, de menar att det så klart finns en emotionell karaktär för pedagogerna också, men att det på grund av dessa krav som ställs pedagogerna så är det passande att använda sig av detta begrepp.
Vidare vill Juul och Jensen (2010) uppmärksamma ett nytt sätt att se på relationer, där det nu finns 3 parter, och inte som det traditionella där det bara fanns 2 parter (den vuxne och barnet). De tre parter de menar på är som följande:
Den vuxne <-----> Relationen <----> Barnet
Något som Juul och Jensen (2010) också skriver om är att det finns tre medfödda kompetenser hos det nyfödda barnet, dessa kompetenser är att barnet föds socialt, barns reaktioner är alltid meningsfullt samt att barn kan ta personligt ansvar. De menar alltså att barn har en förmåga och ett behov av att skapa interpersonella relationer, samt att barnet har en förmåga till att tona in den vuxnes stämning och dessutom förmågan att bearbeta signaler från den vuxne och besvara dessa relationellt meningsfullt. De kallar detta för en intersubjektivitet, att barnet är ett subjekt och inte ett objekt med det menat att de har en förmåga att ha en interpersonell relation från de att de är nyfödda. De menar också på att barnet kan tag ansvar för sin egen person när det kommer till vissa saker, och att detta ansvarstagande utvecklas snabbt under förskoleåldern.
Juul och Jensen (2010) menar också på att barnet utvecklas bäst i en subjekt-subjektrelation, alltså att barnet får befinna sig i en relation där de barnet ses som och behandlas som en person som kan vara aktivt medskapande i sina relationer från början. Alltså ligger det ju ett ansvar från oss pedagoger att se barnet, försöka lära känna barnet och få barnet att känna att man tror på deras kompetenser, att barnet känner att de är medskapande i relationen till de vuxne. Som jag nämnde innan så ligger ju ansvaret för samspelets kvalitet och process hos pedagogen i ett asymmetriskt samspel. Så här ser jag det som att det är pedagogens ansvar att se till att det blir en subjekt-subjektrelation.
Sedan tar Juul och Jensen (2010) också upp att där finns några så kallade kärnfaktorer som påverkat den aktuella situationen inom pedagogiken, dessa är att lydnadskulturen har upphört och därav att det finns en osäkerhet kring ett fruktbart alternativ, sedan barns ovilja mot att vara objekt i subjekt-objektrelationer med vuxna (som jag då nämnde tidigare att barn utvecklas bättre i en subjekt-subjektrelation) och den tredje kärnfaktorn är en minskad tendens att göra barn till syndabockar i disharmoniska vuxen-barnrelationer. De menar också på att pedagogens insikt och hållningar ändras snabbare än deras beteende och att beteende förändras snabbare i harmonisktsamspel än i ett disharmoniskt. Så det visar ju på att en harmonisk miljö är viktig både för den vuxne och barnet för att man ska kunna utvecklas på bästa möjliga vis.
Yrkespersonlighet
Juul och Jensen (2010) skriver att de under många år har jobbat med ordet yrkespersonlig utveckling, och att detta är ett spektrum av aktiviteter som bland annat bygger på psykoterapins erfarenheter. De menar att i allt professionellt arbete med människor så spelar ens yrkespersons utstrålning och förhållningssätt en viktig roll för själva kvaliteten i denna professionella roll. Juul och Jensen (2010) menar att det är viktigt för sin yrkespersonliga utveckling att där finns en fortlöpande strukturerad process där man undersöker, erkänner och bearbetar de tanke- och handlingsmönster som på något vis hämmar eller hindrar oss att förverkliga våra mål, vår potential och yrkesmässiga engagemang i professionella relationer. Jag tolkar detta som att jag som pedagog medvetandegör mina egna tankar och handlingsmönster. Vi alla har mer eller mindre något som hämmar oss eller hindrar oss från att nå vår potential och mål i relationer till exempelvis föräldrar. Att vara medveten om detta är ju första steget för att erkänna att där finns något hos oss som hindrar en, genom att erkänna för sig själv detta, är också första steget för att kunna uppnå förändring och förhoppningsvis en bättre professionella relationer.
Juul och Jensen (2010) hävdar att undersökningar inom exempelvis socialpedagogik och psykoterapi, så har eleverna/klienterna/brukarna menat på att det har varit av stor betydelse av yrkespersonens personliga närvaro och upplevelsen av en meningsfull personlig kontakt som det som var verksamt i den professionella relationen. Och frånvaron av dessa faktorer har visat på i undersökningar varit det som höll eleverna/klienterna/brukarna kvar i det destruktiva beteendet. Så detta visar ju på att det är viktigt som pedagog att ha denna personliga närvaron i arbetet med barn, för att förhoppningsvis skapa en meningsfullhet för barnen och att de ska känna en positiv upplevelse av att vara på förskolan. Juul och Jensen (2010) menar på att det finns goda anledningar till att prioritera upp strukturerad yrkespersonlig utveckling för att utveckla de pedagogiska värdeföreställningarna, därigenom också öka medarbetarnas relationskompetens. De menar då att fyra frågor då måste besvaras - varför, när, hur och i vilket syfte? Så jag tolkar detta som att det är viktigt att man finner ett strukturerat sätt att utveckla sin yrkespersonlighet, detta för att kunna öka relationskompetensen mellan medarbetarna, på så vis skapa en bättre interpersonell relation bland varandra.
Enligt Juul och Jensen (2010) så har kollegial reflektion som metod för yrkespersonlig utveckling varit mycket positiva. Så ett sätt att kunna arbeta med sin yrkespersonliga utveckling är att finna stöd hos sina kollegor, att man vågar erkänna sina hämningar/det som hindrar oss, för det kan ju vara i arbetet med sina kollegor ett problem uppstår för att man som person har upplevelser från tidigare som gör att det blir svårt för personen att helt kunna samarbeta på ett effektivt sätt, att kunna tag upp detta till diskussion gör ju så att man medvetandegör detta för sina kollegor och på detta vis också kunna finna ett sätt att lösa det. Istället för att låta problemet vara otalt och att det istället uppstår konflikter pga det.
Föräldrarnas roll spelar också en roll för den yrkespersonliga utvecklingen, enligt Juul och Jensen (2010). Samarbetet är inte lika frekvent som mellan vuxen och barn, men kan ändå ha liknande möjligheter till den yrkespersonliga utvecklingen, då det är i relationen med föräldern som den professionelle konfronteras med sina fördomar. Fördomarna kan vara kulturellt, religiöst eller av socialt slag. Oavsett anledning så kommer relationen i obalans i aningen positivt eller negativt hänseende. Så att man som pedagog någon gång möter en förälder man av någon gång har mer eller mindre fördomar mot, Juul och Jensen (2010) tar upp exempel att vissa har svårt med fäder som är präster, andra med kostymklädda försäljningschefer, och att man här då får konfronteras med dessa. Att man har fördomar är oundvikligt, det handlar snarare om - som då Juul och Jensen (2010) också nämner - hur man hanterar dessa fördomar. Juul och Jensen (2010) hävdar att det är bäst att vara ärlig och öppen om dem tillsammans med dem man har framför sig. Alltså att man helt enkelt förklarar för personen vad man har svårigheter med. Genom några få ord kan man förhoppningsvis bana vägen för ett professionellt samtal. Att våga erkänna för personen att man har fördomar om tror jag inte alltid är så enkelt, men samtidigt är det nog en viktig process att man har det för att inte försvåra samarbetet med föräldern. Genom att inte berätta, så kanske föräldern tycker att pedagogen agerar konstigt och känna sig provocerad, och på så vis skapa en konflikt och skada det interpersonella samarbetet. Så ansvaret ligger ju än en gång på pedagogen att försöka bemöta föräldern, och erkänna hur det är men att man vill försöka göra det bästa av situationen.
Föräldrasamarbetet. Inta rollen som förskollärare och tvärtom.
Som jag nämnt tidigare så är detta en asymmetrisk relation, där förskolläraren har det yttersta ansvaret för relationens kvalitet. Alltså ligger det mycket på pedagogen att utveckla en så kallad god ton för att bana vägen för ett professionellt samtal. Juul och Jensen (2010) skriver att det idag finns en utbredd uppfattning bland yrkesfolk att familjen behöver experterna (pedagogerna i detta fall). De destruktiva som då sker, enligt Juul och Jensen (2010), är att föräldrarna då sällan lämnar samtalen med pedagogen med en upplevelse av att vara värdefulla, utan snarare med känslan av att vara en dålig förälder. Här gäller det ju faktiskt som pedagog att ändra på den här synen, det är ju inte meningen att man som förälder ska känna sig som en dålig förälder. Juul och Jensen (2010) skriver att man inte kan utnämna dem till experter heller för att få dem att inte känna sig som dåliga föräldrar. De menar på att man som förälder ska uppleva att de är värdefulla, just för att de är föräldrar och att det inte spelar någon roll hur mycket man gör bort sig, bara uppstår om pedagogen har en fullständig förståelse för att pedagogen har större behov av föräldrarna än vad föräldrarna har av pedagogen.
Vidare skriver Juul och Jensen (2010) att ingen av parterna är expert på barnet inifrån, utan detta är ju bara barnet som är expert på. Dock är ju pedagogerna experter på pedagogik, undervisning, barnets sociala och intellektuella funktionsnivå i förskolan, samt att de har en allmän kunskap kring barns utveckling. Föräldrarna är experter på just sitt barns utveckling och hur saker och ting funkar i hemmet. Att just vara medveten om det tror jag absolut är viktigt för att få en bra dialog mellan parterna, att man inte nedvärderar föräldrarnas kunskaper kring deras egna barns utveckling eller hur saker funkar där hemma. Utan att man visar en respekt mot den kunskap som föräldrarna faktiskt besitter. I de regelbundna samtalen som förskolan erbjuder är det också pedagogerna som sätter tonen och nivån. Juul och Jensen (2010) skriver att det är viktigt att som pedagog var ute i god tid ifall det fanns ett problem som man ville tala om, detta för att föräldrarna skulle kunna återhämta sig. Vidare skriver de att föräldrar tycker det är jobbigt att vara kritiska mot sin förskola och medarbetare som de på egentligen tycker om och kanske är beroende av. Här är det bra att man som pedagog inviterar föräldrarna att våga lyfta denna kritik, att sätta en ton att det är okej att lyfta upp kritik ifall där är något som föräldrarna vill ta upp.
Som jag nämnde innan så är detta en asymmetrisk relation, vilket också Juul och Jensen (2010) också tar upp. Då det är pedagogerna som har det processuella ansvaret för tonen, atmosfären och stämningen i samtalet. Dock så skriver Juul och Jensen (2010) så behöver det inte alltid upplevas, för ibland kan det från pedagogens sida upplevas som om föräldern är mäktigare. Det är kanske inte alltid man är så medveten om att man faktiskt har denna makt, men jag tror det är viktigt att man medvetandegör detta för sig själv, så att man inte missbrukar den makt man har. Juul och Jensen (2010) menar på att föräldrar uppfattar sig i särskilt hög grad sårbara och konfronterade med makten som institutionen har, därför kan det ju vara extra jobbigt för en förälder om pedagogen missbrukar denna makt, då föräldrarna redan känner att de är i en sårbar relation. Det kan alltså skada samarbetet med föräldern ifall man inte är medveten om att det man gör/säger och hur man gör/säger det faktiskt kan påverka föräldern negativt.
Vilka råd kring föräldrasamarbete skulle du ge?
- Att som pedagog vara medveten om sin makt
- Ha en öppen och ärlig dialog
-Att som pedagog öppna upp för en öppen dialog, där föräldrarna känner att de kan få kritisera verksamheten, ifall det skulle behövas
- Vara väl förbered inför samtal med föräldrarna
Vilka aspekter på ledarskap i förskolan anser du lyfts fram i sin text? hur ställer du dig till detta?
Ledarskapet tycker jag lyfts fram i texten som att man som pedagog ska vara medveten om sin roll som pedagog, att man ska vara närvarande för barnen, att man ska vara medveten om den makt man har och att man som pedagog ska ha huvudansvaret i de asymmetriska förhållandena (gentemot barn och föräldrar). Att man i arbetslaget också kan ha kollegiala samtal för att förbättra arbetet och förbättra de interpersonella förhållandena, både sinsemellan och till föräldrar och barn.
Jag tror det är viktigt att man som pedagog är medveten om den makt man faktiskt har för att kunna skapa en så god kontakt som möjligt med barn och föräldrar. Att det är viktigt att man tar ansvar för tonen för samspelet också, det ligger absolut inte på barnen eller på föräldrarna att tonen i samtalet och samspelet är bra, för de ligger i maktunderläge som det är och kan lätt bli otrivsel och skapa dålig kontakt mellan barn-pedagog och förälder-pedagog.
Juul & Jensen (2010) menar att det finns två dimensioner inom samspelet mellan människor, dessa är innehållsdimension och processdimension. Innehållsdimensionen handlar om det vi gör tillsammans och det vi gör tillsammans och det vi pratar om och undervisar i, processdimensionen handlar om sättet vi gör det. Juul och Jensen menar på att det inte bara handlar om den pedagogiska metoden utan även om alla de fenomen som bidrar till att skapa samarbetets ton, stämning och atmosfär. Vad som då kan påverka är sådant som kroppsspråket, den indirekta kommunikationen, de uttryckta och undertryckta känslorna, och dagordningen. Juul och Jensen (2010) summerar processdimensionen som våra medvetna och omedvetna inre och yttre beteende.
så sammantaget handlar dessa två dimensioner om vad vi gör (innehållsdimension) och hur vi gör det (processdimensionen)
Ett ord som Juul och Jensen (2010) använder sig av är ordet interpersonella relationer, vilket då grundas i ordet interaktion. Interaktion beskrivs av dem som att det är korta, opersonliga utväxlingar. De skiljer ordet interaktion från ordet relationer - som de menar på innebär en långvarigt förhållande av en betydelsefull karaktär. De menar på att man också kan ha mer av en relation med ena föräldern och mer interaktion med den andra.
Juul och Jensen (2010) pratar också om symmetriska och asymmetriska relationer, där den symmetriska relationen är ett samspel mellan jämställda jämbördiga vuxna där båda är lika ansvariga för processens kvalitet och de konsekvenser den har för den enskilde och för gemenskapen. Den asymmetriska handlar om samspel mellan vuxna, där den ene har mer makt, eller representerar mer makt, än den andre, i detta samspel har den förste ett större ansvar för processens kvalitet och dess konsekvenser. Jag tolkar det som att Juul och Jensen menar på att i en relation mellan barn och vuxna så har de vuxen ansvar för samspelets kvalitet och de konsekvenser som uppstår, och ansvaret bör inte heller ligga på barnet då det kan ge dåliga konsekvenser som att barnet upplever dålig trivsel. Jag uppfattar också den interpersonella relationen mellan den vuxne pedagogen och föräldern som en asymmetriskt samspel, detta tolkar jag utifrån att pedagogen besitter mer makt än föräldern, och därför ligger det ansvaret på pedagogen att samspelets kvalitet blir så bra som möjligt, och om det av någon anledning inte blir det då tar ansvaret för att finna en lösning på det. Utifrån det jag läst av Juul och Jensen (2010) så tolkar jag det symmetriska samspelet som ett samspel som sker mellan kollegor på förskolan, de är mer likställda och jämbördiga vuxna. Det innebär då att de båda har lika stort ansvar för processens kvalitet och de konsekvenser som uppstår. Så för att få ett fungerande samspel inom arbetslaget så förstår jag det som att alla pedagoger får tag sitt ansvar för att få det att fungera, tänka till sig själv hur de kan göra för att bidra sitt bästa och att ha en god kommunikation med de andra kollegorna för att skapa en så bra arbetsmiljö som möjligt.
Relationskompetens
Juul och Jensen (2010) förtydligar begreppet relationskompetens som ett begrepp som bör inbegripa professionella relationer, där menar de att den ena parten är professionell och den andra parten är det inte. Detta på grund av att de tror att denna synpunkt är att den centrala kvaliteten i exempelvis föräldrar och far- och morföräldrars relationer till barn och barnbarn är irrationell, emotionell karaktär. Juul och Jensen (2010) menar på att det ställs annorlunda och större krav på pedagogers rationalitet, insikt och överblick, de menar att det så klart finns en emotionell karaktär för pedagogerna också, men att det på grund av dessa krav som ställs pedagogerna så är det passande att använda sig av detta begrepp.
Vidare vill Juul och Jensen (2010) uppmärksamma ett nytt sätt att se på relationer, där det nu finns 3 parter, och inte som det traditionella där det bara fanns 2 parter (den vuxne och barnet). De tre parter de menar på är som följande:
Den vuxne <-----> Relationen <----> Barnet
Något som Juul och Jensen (2010) också skriver om är att det finns tre medfödda kompetenser hos det nyfödda barnet, dessa kompetenser är att barnet föds socialt, barns reaktioner är alltid meningsfullt samt att barn kan ta personligt ansvar. De menar alltså att barn har en förmåga och ett behov av att skapa interpersonella relationer, samt att barnet har en förmåga till att tona in den vuxnes stämning och dessutom förmågan att bearbeta signaler från den vuxne och besvara dessa relationellt meningsfullt. De kallar detta för en intersubjektivitet, att barnet är ett subjekt och inte ett objekt med det menat att de har en förmåga att ha en interpersonell relation från de att de är nyfödda. De menar också på att barnet kan tag ansvar för sin egen person när det kommer till vissa saker, och att detta ansvarstagande utvecklas snabbt under förskoleåldern.
Juul och Jensen (2010) menar också på att barnet utvecklas bäst i en subjekt-subjektrelation, alltså att barnet får befinna sig i en relation där de barnet ses som och behandlas som en person som kan vara aktivt medskapande i sina relationer från början. Alltså ligger det ju ett ansvar från oss pedagoger att se barnet, försöka lära känna barnet och få barnet att känna att man tror på deras kompetenser, att barnet känner att de är medskapande i relationen till de vuxne. Som jag nämnde innan så ligger ju ansvaret för samspelets kvalitet och process hos pedagogen i ett asymmetriskt samspel. Så här ser jag det som att det är pedagogens ansvar att se till att det blir en subjekt-subjektrelation.
Sedan tar Juul och Jensen (2010) också upp att där finns några så kallade kärnfaktorer som påverkat den aktuella situationen inom pedagogiken, dessa är att lydnadskulturen har upphört och därav att det finns en osäkerhet kring ett fruktbart alternativ, sedan barns ovilja mot att vara objekt i subjekt-objektrelationer med vuxna (som jag då nämnde tidigare att barn utvecklas bättre i en subjekt-subjektrelation) och den tredje kärnfaktorn är en minskad tendens att göra barn till syndabockar i disharmoniska vuxen-barnrelationer. De menar också på att pedagogens insikt och hållningar ändras snabbare än deras beteende och att beteende förändras snabbare i harmonisktsamspel än i ett disharmoniskt. Så det visar ju på att en harmonisk miljö är viktig både för den vuxne och barnet för att man ska kunna utvecklas på bästa möjliga vis.
Yrkespersonlighet
Juul och Jensen (2010) skriver att de under många år har jobbat med ordet yrkespersonlig utveckling, och att detta är ett spektrum av aktiviteter som bland annat bygger på psykoterapins erfarenheter. De menar att i allt professionellt arbete med människor så spelar ens yrkespersons utstrålning och förhållningssätt en viktig roll för själva kvaliteten i denna professionella roll. Juul och Jensen (2010) menar att det är viktigt för sin yrkespersonliga utveckling att där finns en fortlöpande strukturerad process där man undersöker, erkänner och bearbetar de tanke- och handlingsmönster som på något vis hämmar eller hindrar oss att förverkliga våra mål, vår potential och yrkesmässiga engagemang i professionella relationer. Jag tolkar detta som att jag som pedagog medvetandegör mina egna tankar och handlingsmönster. Vi alla har mer eller mindre något som hämmar oss eller hindrar oss från att nå vår potential och mål i relationer till exempelvis föräldrar. Att vara medveten om detta är ju första steget för att erkänna att där finns något hos oss som hindrar en, genom att erkänna för sig själv detta, är också första steget för att kunna uppnå förändring och förhoppningsvis en bättre professionella relationer.
Juul och Jensen (2010) hävdar att undersökningar inom exempelvis socialpedagogik och psykoterapi, så har eleverna/klienterna/brukarna menat på att det har varit av stor betydelse av yrkespersonens personliga närvaro och upplevelsen av en meningsfull personlig kontakt som det som var verksamt i den professionella relationen. Och frånvaron av dessa faktorer har visat på i undersökningar varit det som höll eleverna/klienterna/brukarna kvar i det destruktiva beteendet. Så detta visar ju på att det är viktigt som pedagog att ha denna personliga närvaron i arbetet med barn, för att förhoppningsvis skapa en meningsfullhet för barnen och att de ska känna en positiv upplevelse av att vara på förskolan. Juul och Jensen (2010) menar på att det finns goda anledningar till att prioritera upp strukturerad yrkespersonlig utveckling för att utveckla de pedagogiska värdeföreställningarna, därigenom också öka medarbetarnas relationskompetens. De menar då att fyra frågor då måste besvaras - varför, när, hur och i vilket syfte? Så jag tolkar detta som att det är viktigt att man finner ett strukturerat sätt att utveckla sin yrkespersonlighet, detta för att kunna öka relationskompetensen mellan medarbetarna, på så vis skapa en bättre interpersonell relation bland varandra.
Enligt Juul och Jensen (2010) så har kollegial reflektion som metod för yrkespersonlig utveckling varit mycket positiva. Så ett sätt att kunna arbeta med sin yrkespersonliga utveckling är att finna stöd hos sina kollegor, att man vågar erkänna sina hämningar/det som hindrar oss, för det kan ju vara i arbetet med sina kollegor ett problem uppstår för att man som person har upplevelser från tidigare som gör att det blir svårt för personen att helt kunna samarbeta på ett effektivt sätt, att kunna tag upp detta till diskussion gör ju så att man medvetandegör detta för sina kollegor och på detta vis också kunna finna ett sätt att lösa det. Istället för att låta problemet vara otalt och att det istället uppstår konflikter pga det.
Föräldrarnas roll spelar också en roll för den yrkespersonliga utvecklingen, enligt Juul och Jensen (2010). Samarbetet är inte lika frekvent som mellan vuxen och barn, men kan ändå ha liknande möjligheter till den yrkespersonliga utvecklingen, då det är i relationen med föräldern som den professionelle konfronteras med sina fördomar. Fördomarna kan vara kulturellt, religiöst eller av socialt slag. Oavsett anledning så kommer relationen i obalans i aningen positivt eller negativt hänseende. Så att man som pedagog någon gång möter en förälder man av någon gång har mer eller mindre fördomar mot, Juul och Jensen (2010) tar upp exempel att vissa har svårt med fäder som är präster, andra med kostymklädda försäljningschefer, och att man här då får konfronteras med dessa. Att man har fördomar är oundvikligt, det handlar snarare om - som då Juul och Jensen (2010) också nämner - hur man hanterar dessa fördomar. Juul och Jensen (2010) hävdar att det är bäst att vara ärlig och öppen om dem tillsammans med dem man har framför sig. Alltså att man helt enkelt förklarar för personen vad man har svårigheter med. Genom några få ord kan man förhoppningsvis bana vägen för ett professionellt samtal. Att våga erkänna för personen att man har fördomar om tror jag inte alltid är så enkelt, men samtidigt är det nog en viktig process att man har det för att inte försvåra samarbetet med föräldern. Genom att inte berätta, så kanske föräldern tycker att pedagogen agerar konstigt och känna sig provocerad, och på så vis skapa en konflikt och skada det interpersonella samarbetet. Så ansvaret ligger ju än en gång på pedagogen att försöka bemöta föräldern, och erkänna hur det är men att man vill försöka göra det bästa av situationen.
Föräldrasamarbetet. Inta rollen som förskollärare och tvärtom.
Som jag nämnt tidigare så är detta en asymmetrisk relation, där förskolläraren har det yttersta ansvaret för relationens kvalitet. Alltså ligger det mycket på pedagogen att utveckla en så kallad god ton för att bana vägen för ett professionellt samtal. Juul och Jensen (2010) skriver att det idag finns en utbredd uppfattning bland yrkesfolk att familjen behöver experterna (pedagogerna i detta fall). De destruktiva som då sker, enligt Juul och Jensen (2010), är att föräldrarna då sällan lämnar samtalen med pedagogen med en upplevelse av att vara värdefulla, utan snarare med känslan av att vara en dålig förälder. Här gäller det ju faktiskt som pedagog att ändra på den här synen, det är ju inte meningen att man som förälder ska känna sig som en dålig förälder. Juul och Jensen (2010) skriver att man inte kan utnämna dem till experter heller för att få dem att inte känna sig som dåliga föräldrar. De menar på att man som förälder ska uppleva att de är värdefulla, just för att de är föräldrar och att det inte spelar någon roll hur mycket man gör bort sig, bara uppstår om pedagogen har en fullständig förståelse för att pedagogen har större behov av föräldrarna än vad föräldrarna har av pedagogen.
Vidare skriver Juul och Jensen (2010) att ingen av parterna är expert på barnet inifrån, utan detta är ju bara barnet som är expert på. Dock är ju pedagogerna experter på pedagogik, undervisning, barnets sociala och intellektuella funktionsnivå i förskolan, samt att de har en allmän kunskap kring barns utveckling. Föräldrarna är experter på just sitt barns utveckling och hur saker och ting funkar i hemmet. Att just vara medveten om det tror jag absolut är viktigt för att få en bra dialog mellan parterna, att man inte nedvärderar föräldrarnas kunskaper kring deras egna barns utveckling eller hur saker funkar där hemma. Utan att man visar en respekt mot den kunskap som föräldrarna faktiskt besitter. I de regelbundna samtalen som förskolan erbjuder är det också pedagogerna som sätter tonen och nivån. Juul och Jensen (2010) skriver att det är viktigt att som pedagog var ute i god tid ifall det fanns ett problem som man ville tala om, detta för att föräldrarna skulle kunna återhämta sig. Vidare skriver de att föräldrar tycker det är jobbigt att vara kritiska mot sin förskola och medarbetare som de på egentligen tycker om och kanske är beroende av. Här är det bra att man som pedagog inviterar föräldrarna att våga lyfta denna kritik, att sätta en ton att det är okej att lyfta upp kritik ifall där är något som föräldrarna vill ta upp.
Som jag nämnde innan så är detta en asymmetrisk relation, vilket också Juul och Jensen (2010) också tar upp. Då det är pedagogerna som har det processuella ansvaret för tonen, atmosfären och stämningen i samtalet. Dock så skriver Juul och Jensen (2010) så behöver det inte alltid upplevas, för ibland kan det från pedagogens sida upplevas som om föräldern är mäktigare. Det är kanske inte alltid man är så medveten om att man faktiskt har denna makt, men jag tror det är viktigt att man medvetandegör detta för sig själv, så att man inte missbrukar den makt man har. Juul och Jensen (2010) menar på att föräldrar uppfattar sig i särskilt hög grad sårbara och konfronterade med makten som institutionen har, därför kan det ju vara extra jobbigt för en förälder om pedagogen missbrukar denna makt, då föräldrarna redan känner att de är i en sårbar relation. Det kan alltså skada samarbetet med föräldern ifall man inte är medveten om att det man gör/säger och hur man gör/säger det faktiskt kan påverka föräldern negativt.
Vilka råd kring föräldrasamarbete skulle du ge?
- Att som pedagog vara medveten om sin makt
- Ha en öppen och ärlig dialog
-Att som pedagog öppna upp för en öppen dialog, där föräldrarna känner att de kan få kritisera verksamheten, ifall det skulle behövas
- Vara väl förbered inför samtal med föräldrarna
Vilka aspekter på ledarskap i förskolan anser du lyfts fram i sin text? hur ställer du dig till detta?
Ledarskapet tycker jag lyfts fram i texten som att man som pedagog ska vara medveten om sin roll som pedagog, att man ska vara närvarande för barnen, att man ska vara medveten om den makt man har och att man som pedagog ska ha huvudansvaret i de asymmetriska förhållandena (gentemot barn och föräldrar). Att man i arbetslaget också kan ha kollegiala samtal för att förbättra arbetet och förbättra de interpersonella förhållandena, både sinsemellan och till föräldrar och barn.
Jag tror det är viktigt att man som pedagog är medveten om den makt man faktiskt har för att kunna skapa en så god kontakt som möjligt med barn och föräldrar. Att det är viktigt att man tar ansvar för tonen för samspelet också, det ligger absolut inte på barnen eller på föräldrarna att tonen i samtalet och samspelet är bra, för de ligger i maktunderläge som det är och kan lätt bli otrivsel och skapa dålig kontakt mellan barn-pedagog och förälder-pedagog.
