Utbildningsvetenskaplig kärna 2
Veckan börjar närma sig sitt slut och vi har nu på allvar kommit igång med den nya terminen och den nya kursen - Utbildningsvetenskaplig kärna 2.
Denna kurs har inriktning mot specialpedagogik, ledarskap, sociala relationer och konflikthantering. Det har varit en mycket intressant och givande vecka, man har verkligen fått tänka till. Hela veckan har varit blandad av föreläsningar, workshops och rörelsepass.
Hela veckan har haft stort fokus på just då konflikthantering och specialpedagogik. Det som jag fastnade för under passen med konflikthantering var att konflikter är något som är oundvikligt och att det då snarare handlar om hur man väljer att hantera situationen (Juul, 2002). Under workshopen i konflikthantering så fick vi reflektera över hur vi själva hanterade konflikter och vår syn på konflikter. Vi fick även dramatisera olika sorters känslor som kan vara svåra att ge uttryck för.
Vi som pedagoger ska ses som ledare i verksamheten och som ledare ska vi ju föregå med gott exempel, då även kunna hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Så att vi inte står och säger en sak till barnen men gör på något helt annat vis. Att vi pedagoger ska se oss som ledare är också ett fokus vi har haft denna vecka.
Specialpedagogik är något som länge har intresserat mig och tycker verkligen det är kul att vi nu får fördjupa oss mer i ämnet. Det gav en verkligen verktyg att börja reflektera kring just att alla barn har sina olika behov och hur ska man som pedagog på bästa sätt förhålla sig till detta?
Under Måndagens föreläsning kom vi i kontakt med perspektiven:
Det kompensatoriska, det kritiska och dilemmaperspektivet. dessa perspektiv tog vi sedan med oss till workshopen vi hade om Fallanalyser. Där vi i första fallanalysen skulle bilda ett arbetslag, intag ett perspektiv för att sedan tolka och analysera fallet och till sist då argumentera mot ett annat arbetslag. I den andra fallanylsen skulle vi sitta och diskutera i smågrupper och där ha mer ett dilemmaperspektiv.
Det arbetslag jag hamnade i hade då blivit tilldelat det kompensatoriska perspektivet. Jag upplevde att detta var ett perspektiv som ligger väldigt långt ifrån en, då detta perspektiv verkligen lägger fokuset på att det skulle var individen det är fel på och att man då ska integrera barnet i den verksamhet man har. Det är inte något större fokus på att det skulle vara något i miljön det är fel på eller att det kanske är något som man som själv pedagog kanske gör fel. Utan här är det fokus på att barnet ska så långt det går anpassas till den befintliga miljön. Men det fick ju verkligen en att tänka till hur man skulle kunna stödja pojken när själva förhållningssättet inte kom naturligt till en.
Det kritiska perspektivet fokuserar mer på att försöka anpassa miljön efter barnets behov, fokuset flyttas mer på samspelet mellan omgivningen och individen. Det blir mer att försöka skapa en miljö där barnen kan få ha de rätta förutsättningarna att utvecklas. Man fokuserar då inte på att det skulle vara barnet det är fel på, utan att alla barn har olika behov och att barn också funkar mer eller mindre bra i olika miljöer. Så här ligger det ett större ansvar på pedagogen att skapa en miljö som möter barnens behov och intressen. Om man ska återgå till att vi som pedagoger ska se oss själva som ledare - så kan man ju fundera lite på vad en bra ledare egentligen är? Och enligt mig så är det en pedagog som verkligen lyssnar och försöker förstå barnets perspektiv, och på så sätt kan skapa en miljö där barnet trivs och känner trygghet.
Denna kurs har inriktning mot specialpedagogik, ledarskap, sociala relationer och konflikthantering. Det har varit en mycket intressant och givande vecka, man har verkligen fått tänka till. Hela veckan har varit blandad av föreläsningar, workshops och rörelsepass.
Hela veckan har haft stort fokus på just då konflikthantering och specialpedagogik. Det som jag fastnade för under passen med konflikthantering var att konflikter är något som är oundvikligt och att det då snarare handlar om hur man väljer att hantera situationen (Juul, 2002). Under workshopen i konflikthantering så fick vi reflektera över hur vi själva hanterade konflikter och vår syn på konflikter. Vi fick även dramatisera olika sorters känslor som kan vara svåra att ge uttryck för.
Vi som pedagoger ska ses som ledare i verksamheten och som ledare ska vi ju föregå med gott exempel, då även kunna hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Så att vi inte står och säger en sak till barnen men gör på något helt annat vis. Att vi pedagoger ska se oss som ledare är också ett fokus vi har haft denna vecka.
Specialpedagogik är något som länge har intresserat mig och tycker verkligen det är kul att vi nu får fördjupa oss mer i ämnet. Det gav en verkligen verktyg att börja reflektera kring just att alla barn har sina olika behov och hur ska man som pedagog på bästa sätt förhålla sig till detta?
Under Måndagens föreläsning kom vi i kontakt med perspektiven:
Det kompensatoriska, det kritiska och dilemmaperspektivet. dessa perspektiv tog vi sedan med oss till workshopen vi hade om Fallanalyser. Där vi i första fallanalysen skulle bilda ett arbetslag, intag ett perspektiv för att sedan tolka och analysera fallet och till sist då argumentera mot ett annat arbetslag. I den andra fallanylsen skulle vi sitta och diskutera i smågrupper och där ha mer ett dilemmaperspektiv.
Det arbetslag jag hamnade i hade då blivit tilldelat det kompensatoriska perspektivet. Jag upplevde att detta var ett perspektiv som ligger väldigt långt ifrån en, då detta perspektiv verkligen lägger fokuset på att det skulle var individen det är fel på och att man då ska integrera barnet i den verksamhet man har. Det är inte något större fokus på att det skulle vara något i miljön det är fel på eller att det kanske är något som man som själv pedagog kanske gör fel. Utan här är det fokus på att barnet ska så långt det går anpassas till den befintliga miljön. Men det fick ju verkligen en att tänka till hur man skulle kunna stödja pojken när själva förhållningssättet inte kom naturligt till en.
Det kritiska perspektivet fokuserar mer på att försöka anpassa miljön efter barnets behov, fokuset flyttas mer på samspelet mellan omgivningen och individen. Det blir mer att försöka skapa en miljö där barnen kan få ha de rätta förutsättningarna att utvecklas. Man fokuserar då inte på att det skulle vara barnet det är fel på, utan att alla barn har olika behov och att barn också funkar mer eller mindre bra i olika miljöer. Så här ligger det ett större ansvar på pedagogen att skapa en miljö som möter barnens behov och intressen. Om man ska återgå till att vi som pedagoger ska se oss själva som ledare - så kan man ju fundera lite på vad en bra ledare egentligen är? Och enligt mig så är det en pedagog som verkligen lyssnar och försöker förstå barnets perspektiv, och på så sätt kan skapa en miljö där barnet trivs och känner trygghet.
Dilemmaperspektivet kritiserar det kritiska perspektivet och vill hävda att det kritiska perspektivets idealbild är en utopi. De menar på att ett dilemma kan vara att erbjuda alla samma utbildning samtidigt som undervisningen ska anpassas till alla elevers mångfald.
