Barn som utmanar
Jag har nu läst Juul och Jensens (2010) kapitel om barn som utmanar. När jag satt och reflektera lite kring detta så kom jag fram till att det nog mycket handlar om att barnen utmanar den vuxnes värden, den vuxnes tankesätt, att det är den vuxne som får en utmaning när det kommer ett barn som kanske inte håller sig inom de ramar som de är vana vid. Att det finns barn som utmanar, så måste det på något sätt finnas något som också kan ses som "normalt" och som inte utmanar denna vuxne. Jag tror det ligger rätt mycket i vilket synsätt den vuxne har gentemot barn som utmanar, hur man väljer att hantera dessa barn också. Ser man barnet som bärare av hela problemet? Kan det finnas andra faktorer? Vad spelar jag för roll i det hela? Under föreläsningen med Anders Lindqvist under v. 39 så fick vi i grupper reflektera kring vad det var för beteenden som fick oss att reagera och hur vi då hanterade dessa situationer. Jag tror detta är en viktig tankeställare att ha med sig i framtiden, att man faktiskt har gått in i sig själv och erkänt vad det är för beteenden man faktiskt reagerar på och hur man hantera det, för det är inte förrän då man själv kan göra en förändring hos sig själv.
Vidare tog Lindqvist också upp olika så kallade beteendeproblem och jag hoppas på att jag ligger närmst den han sist tog upp:
"Ett barns beteende i klassrummet som läraren uppfattar som problematiskt eller avvikande kan både vara rationellt och avsiktligt. Beteendeproblemet kan då ses som en strategi för bemästrande som barnet använder för att skaffa sig inflytande och status bland klasskamraterna eller som en reaktion på något barnet upplever som en nedvärderande eller orättvis handling från läraren" (Powerpoint, Anders lindqvist)
Juul och Jensen (2010) skriver om barn som utmanar och vilken roll pedagogerna har i dessa barns liv. Vad jag bland annat fastnade för var vad Juul och Jensen skrev om att det är först när barnet får uppleva pedagogiska relationer där de vuxna är intresserade, lyhörda och öppna för barnets personliga integritet, att pedagogerna kan bortse från barnets direkta beteende, då har barnets självkänsla möjlighet att utvecklas i en kontinuerlig, dialektisk process mellan barnets längtan efter integritet och pedagogens intresse för detsamma. De menar att barnet i denna utveckling har större möjlighet att tag mer personligt ansvar och att de därför också kan öka sitt sociala ansvarstagande.
Så för oss pedagoger handlar det mycket om att se barnen, vara lyhörda för dem. Jag tror i många fall att det kan underlätta mycket för barnen om där finns någon i ens omgivning som ser barnet och är beredd att avsätta tid för barnet, det kanske inte är den enda lösningen i alla fall, men kan alltid vara en god start för att kunna hjälpa barnen. Juul och Jensen (2010) skriver ju i ett av sina exempel om René som för första gången vågar öppna upp om sina besvär för skolsköterskan, han känner tillit denna skolsköterska och väljer därför att berätta om det som tynger honom. Vad skolsköterskan då gör är att se till att ge honom tid till en psykolog, vilket leder till problem för René då han behöver sin mors tillåtelse. Modern blir väldigt upprörd över det hela, och detta går ut över René på det vis att han inte får gå på sin väns födelsedagsfest och att hon ringer till skolsköterskan och i princip skäller ut honom. Vad jag känner i denna situation är att det kanske skulle varit viktigare för René att känna att skolsköterskan lyssnade på honom och var intresserad för vad han känner och vad hans behov är. Istället för att skicka honom vidare till en psykolog. För precis som Juul och Jensen (2010) så kan det ibland vara viktigare att ha någon i sin närhet, exempelvis en vän, en lärare eller som i detta fall en skolsköterska som är villig till att lyssna och finnas där för en.
Något som jag också fastnade för i vad Juul och Jensen (2010) skriver om att den pedagogiska framgången ligger i den kvalitet som den vuxne möter barnen med, som inte lyder reglerna och ramarna. Att man som pedagog ska slå följe med det barn som utmanar. Detta tolkar jag som att det krävs en närvarande pedagog, en pedagog som försöker se till vad det är som gör att barnet utmanar, att se bortom själva beteendet och att man är tillmötesgående för barnet som exempelvis i fallet med Charlotte. Juul och Jensen (2010) skriver att Charlotte är en charmig, begåvad och vetgirig, men att hon är helt odisciplinerad. Lärarna har tydligen sedan första klass fått henne att försöka sitta still, räcka upp handen innan hon säger ngt med mera. Med tiden har Charlotte dock börjat bli mer aggressiv än charmig och hugger lätt tillbaka på tillrättavisningar. Föräldrarna verkar förstå lärarens frustration, och de försöker prata med Charlotte om att hon måste sköta sig och jämför henne med sin bror som var lätt och samarbetsvillig. Situationen förändras inte fastän föräldrarna och läraren gör allt för att det ska ske. Som Juul och Jensen (2010) skriver så har lärarna och föräldrarna försökt dämpa de "negativa" sidorna hos Charlotte, och på så sätt försökt dämpa en del av Charlotte. I detta fall tror jag att det skulle varit bättre om man skulle varit mer tillmötesgående mot Charlotte, där man möter henne på halva vägen. Som Juul och Jensen (2010) tar upp att man får acceptera den Charlotte är, men att man ändå inte släpper på sina egna värden.
